viktorialindbär

Under kvällspromenaden stannade jag till vid en hage. Ett litet får låg och vilade på marken. Ropade lite försiktigt, då begrundade hon eller han mig länge, länge innan det till slut var dags att gå fram till mig, ett litet försiktigt steg i taget. Flera får kom fram. De tuggade och slickade på mina fingrar. När jag gick min väg bäade de hjärtskärande.
Då slog tanken mig, varför började jag äta kött igen? Här går jag omkring och låtsas som ingenting när jag sedan går hem och äter blodigt lammkött till middag. Det är ju vidrigt att äta någon som har haft ett liv, precis som jag har just nu. Någon som har en gång levt med upplevelser, minnen, drömmar som de ville skulle slå in och ett huvud som det en gång surrade diverse bilder och fantasier i.

I Indien skulle jag klä av mig alla mina kläder och ta med en säck med alla mina mest oumbärligaste ägodelar och sedan skulle jag elda upp alltihop i samma veva som någon kremerar sin döda ko. Tänker mig att det skulle vara höjden av frigörelse. Samtidigt då eftersom att skiten eldas upp tillsammans med en helig ko så kan jag ju inget annat än sonas för min överdrivna kontakt med det tekniska underverket på så vis. Säcken skulle jag däremot spara som klädesplagg. Tag nu i aktning att detta är min vision av ett stilla Indien. Skulle sluta roa mig. Sitta hela dagarna under ett bananträd och bara filosofera nöjeslustan ur mig. Det skull vara stopp på alla centralstimulerande substanser. Jag skulle bara vara.

Min koja skulle stå mitt i djupa djungeln och jag skulle äta bananer, mango och lite palmsav när jag ville lyxa till det. Annars när jag inte bara sitter och existerar under bananträdet skulle jag spana på pantrar och skjuta ner dem med pilbåge ammunerad med egentillverkade bedövningspilar så fort jag fick chansen. Då skulle jag klappa den sovande pantern och tvätta pälsen. Det skulle med tiden bli väldigt ensamt i djungeln. Kanske är det så jag känner mig nu, ensam i en stor djungel med någon enstaka panter att skjuta ner.

Man kan fråga sig vad sjutton det är med mig. Jag försöker bara sätta ord på mina lite märkliga tankegångar. Framförallt är det vakuum som härjar och tillströmningar av märkliga känslotillstånd. Som nu när jag förnimmer hur jag som asket driver tid i Indien. Det känns rätt äkta, även fast jag nu sitter på ett fik i Övertorneå och skriver på en laptop.